En sann djurvän... med vissa undantag...

Jag tror att alla jag känner ser mig som en inbiten djurvän. Detta gäller även för småkryp! Jag flyttar på sniglar som ligger farligt till, vänder på skalbaggar som hamnat på rygg och när jag räddar min skrikande man från spindlar och harkrankar, dödar jag dem aldrig utan fångar dem försiktigt och släpper ut dem i naturen där de hör hemma... Det finns dock undantag från denna Gandhi-livsstil jag kör med! Ett av undantagen är getingar. Hittills har jag dock vägrat döda dem, men nu får det fanimig vara nog! I går när jag skulle lyfta bort en skrikande, trotsig liten J från cykelstället där han förälskat sig i, och börjat klättra upp på en stor, ranglig mormorscykel. På något osannolikt sätt blev jag samtidigt smyganfallen av ett randigt litet sattyg!! Den borrade in sig i mitt ringfinger. Av ren reflex, innan jag fattat vad smärtan berodde på, knöt jag näven och klämde fast det fruktansvärda krypet, som i raseri stack mig även i långfingret. Jag vrålade så att rutorna på gården skallrade och sömndruckna pensionärer hängde sig ut genom fönstren för att se vad som stod på. Getingen fastnade med taggen djupt in i mitt skinn. Jag skakade och viftade frenetiskt i panik och av smärta. Till slut lämnade den halva sin gump för att komma bort. Taggen fortsatte pulsera tills jag äntligen hittade något att dra ut den med. Mina fingrar har nu svullnat upp till dubbel storlek och gör extremt ont. Jag skriver med pekfingervals och gör en ofrivillig obscen gest med högerhanden eftersom jag inte kan böja långfingret. Skitsur försöker jag komma på ett enda argument för att man inte ska utrota dessa fruktansvärda insekter. Gör de verkligen någon nytta? Har de en viktig roll i någon näringskedja? Är de så vackra att man ska bemöda sig att spara dem just därför? Jag svarar nej på samtliga frågor! Det är väl inget skit å ha?! Samma resonemang passar för övrigt in på en av mina andra fiender: fästingen! (Biologer och andra insektsintresserade är välkomna att ge argument för dessa småkryps överlevnad! Jag vill gärna få tillbaka min tilltro till naturen!)

       Nu till det som denna bloggen utger sig för att handla om... pyssel. Dagens pyssel är en liten filtkatt med magnet i magen, som jag gjorde för några veckor sedan till min lillgubbe (som också är en sann djurvän...). Tanken är väl att det ska komma fler små djur så småningom att leka med på kylen, i väntan på att mamma och pappa fixat klart med mat, disk och sånt tråkigt. Katten är gjord i enbart återvunnet material (förutom sytråden)! Vilket gör mig lite mer stolt över den sneda och vinga skapelsen. Fleecetyget kommer från en poncholiknande filt... som jag fått, men aldrig riktigt använt, magneten är från en gammal semestersouvenir som gått sönder, rosetten är ett sånt där upphängningsband som suttit inuti en tröja, ni vet. Till och med mönstret är återanvänt!! Min mamma hade använt det och några andra djurmönster till något på 70-talet och nu hittade jag det i en sybok jag fått av henne.
       Nu ska jag njuta av en knäpptyst lägenhet och mitt eget sällskap ;). Lillsnutten däckade redan kvart i sju, av utmattning efter en fartfylld dag, och maken njuter av en rofylld spelkväll med några manliga bekanta ett par kvarter bort. Lyckan i hans blick när han gick var obeskrivlig... det finns inte lika mycket tid kvar att döda zombies på när man är småbarnspappa, så det är bäst att passa på... ;) Själv ska jag vara extra kvinnligt klyschig och äta praliner och titta på romantisk film! Ha en skön lördagskväll!

Jag gjorde så här: Ritade av mönstret på papper (går ju lika bra att göra helt eget), nålade fast mallen på tyget. Ritade konturerna m tunn tuschpenna och klippte ut två lika dana. Jag sydde ansiktet på fri hand vilket kanske syns... tips är att rita det tunnt och sedan sy i de linjerna. Sen nålade jag ihop fram och baksida och sydde... kaststygn?? (som tidigare påpekats i bloggen: mina sykunskaper är sämre än en femårings...) runt halva (på rätsidan) sen tog jag bort nålarna, klistrade fast magneten med starkt lim och sydde ihop resten. Rosett runt halsen med ett stygn i nacken... Klar!

Ett hyllningstal till min nyfunna vän snedslån

I höstas sydde jag en haklapp till lillkillen. Jag la ner otaliga timmar och svor mig blå i ansiktet. Okej, jag har lika mycket syslöjdskunskaper som en 4:e-klassare men detta var ju katastrofsvårt. Jag hade köpt ett tjockt rejält band som jag febrilt försökte få att vikt runt kanterna och få runt svängarna och böjarna. Jag hade en meter vaxduk. I min fantasi sydde jag dubbel uppsättning söta hakklappar och några extra att ge bort till folk som väntade småttingar. I verkligheten misshandlade jag min stackars symaskin och förbannade syslöjdens grundare. Det blev EN haklapp sen lovade jag mina nerver att aldrig mer sy något annat än raksöm. Månaderna gick och hakklappen blev mer och mer snuskig. Fodret revs sönder i tvätmaskinen efter otaliga tvättar och trots noggrannt skrubbande efter varje kladdig måltid förblev de vita prickarna orangea av makaronigryta, lasagne och annat tomatsåsrelaterat som bebben älskar. De en gång kritvita (vad tänkte jag???) kantbanden ville vi inte ta i med tång längre. 

       I samma veva snokade jag runt på pyssliga bloggar för att få tips på hur de hade gjort sina fantastiska kreationer. Jag blev då bekant med ordet snedslå som senare skulle visa sig vara en räddning. Efter noggrant googlande förstod jag vad ordet innebar och jag hittade också en instruktionsvideo som förklarade extremt ingående och pedagogiskt hur man skulle bära sig åt. Jag gav mig alltså in i leken igen, beställde lila snedslå från tradera och bad en stilla bön. Tro det eller ej men det blev en haklapp till! De fula orden minskades radikalt och det tog mindre än en timme! Trots instruktionsvideon gjorde jag dock lite fel med bandet, men det funkade bra ändå. Här är resultatet. Om man inte tittar för nära (och råkar upptäcka sömmen som ser ut att vara sydd av en femåring) så är jag faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Länge leve snedslån!

Historien om den älskade spindelkrabban

När lilla bebben härom dagen fyllde 6 månader fick han detta smått galna djur av mig. Lille J har nämligen fått dille på band, snören, sladdar och andra spännande saker. När vi skulle prata med mormor och morfar på skype för ett tag sedan, upptäckte han sladden till laptopen och var helt frälst. Han petade, drog och smakade och det hjälpte inte att jag gömde undan den bakom soffkuddarna och bytte mot bitring och skallra, han lyckades gräva fram sladden och vips var den inne i munnen igen. Flera gånger har han hängt sig fast i snörena på min luvtröja och studerat dem noga. Jag kom då ihåg att min bror var lika dan när han var liten och att mamma sydde en bläckfisk med massa snören och band som armar. Jag är ingen hejare på att sy direkt men jag tänkte att det var värt ett försök. Det blev en liten spindel (som mer ser ut som en krabba) av stuvbitar och återanvända band och skosnören. Den hänger i ett gummibandssnöre och hoppar härligt när han drar i den. Djuret ser inte riktigt klokt ut men lillkillen äälskar det! Det är verkligen skönt för självförtroendet med egen fanclub!