Fjäderlätt tavla

Eftersom jag har utvecklat en viss förkärlek till PiP's tapeter, men inte riktigt lyckats övertala hela familjen att klä in ett helt rum, eller åtminstone en del av ett rum (är säker på att lillkillen tycker som jag.... Det är bara mannen som sätter käppar i hjulen), har jag fortsatt göra lite småpyssel med mina provbitar. I början av sommaren gjorde jag denna lilla tavla att hänga ovanför lillsnuttens säng. Den är ganska liten eftersom den är gjord av locket till en skolåda, men i gengäld var den nästan helt gratis, gjort på återvunnet material och går att hänga upp med ett häftstift. När vi nu planerar lille J´s rum och vilka färger han ska ha är jag lite sugen på att göra en större tavla av tyg. Vi får se om jag hittar något snyggt.

Jag hade först tänkt sätta flera tavlor på rad. Det ser lite kalt ut med en...

Men nu blir det lite starkare färger i lillpluttens rum, så pippin får bli lock till skolådan istället (när bottnen blir omklädd någon gång i framtiden...)

Ett hett tips, som jag kom på efter att ha slitit mitt hår en stund, är att sätta tvättklämmor längs med kanterna. Då har tapeten ingen chans att släppa från underlaget förrän limmet har torkat.

elefantbebisar och återvinning per post

Aaaa! Så gött! Det är fredag, bäddsoffan är utdragen, min store älskling har (har haft) nattningen och i morgon får jag sovmorgon! Skönt, även fast det inte är som gamla goda tiders sovmorgon... Snarare de trångbodda småbarnsföräldrarnas version av sovmorgon... Det vill säga låtsassova tills den andre föräldern hasar sig i riktning mot köket med en lyckligt skuttande liten elefantbebis i släptåg (hoppas att halvdöva, söta tant Stina som bor under oss, fortsätter vägra vårdhem ett par år till, för jag vet inte om någon annan står ut med oss...) Har man tur kan man sedan sjunka in i halvdvala i cirka 20 minuter innan man väcks av en speedad, nymatad elefantbebis. Fast familjens morgonmys i stora sängen är rätt bra som plåster på såren när man bara fått sovmorgon till klockan sju... men ett rum till, med en dörr att stänga, bara för en timmes extra skön morgonsömn hade ju inte varit helt fel det heller...
       Efter en stormig nattning är det nu helt tyst i lille älsklingens rum. Antar att lille J´s trix tog slut på dem båda. Han har kört en blandad kompott av gnäll, pip, skrik och ”pimse, pimse, pinde” ("imsevimse spindel") - med rörelser tror jag eftersom det lät som om bamse bamse spindel råkade ge pappa J en rejäl pungspark... Jag får nog bära ut min älskade make om jag vill ha sällskap framför TV:en i kväll...

       Men innan jag släcker ner datorn ville jag visa det här gulliga brevet som kom härom dagen från min snälla, roliga vän B. Visst är det extra kul med "riktig" post?!!

En sann djurvän... med vissa undantag...

Jag tror att alla jag känner ser mig som en inbiten djurvän. Detta gäller även för småkryp! Jag flyttar på sniglar som ligger farligt till, vänder på skalbaggar som hamnat på rygg och när jag räddar min skrikande man från spindlar och harkrankar, dödar jag dem aldrig utan fångar dem försiktigt och släpper ut dem i naturen där de hör hemma... Det finns dock undantag från denna Gandhi-livsstil jag kör med! Ett av undantagen är getingar. Hittills har jag dock vägrat döda dem, men nu får det fanimig vara nog! I går när jag skulle lyfta bort en skrikande, trotsig liten J från cykelstället där han förälskat sig i, och börjat klättra upp på en stor, ranglig mormorscykel. På något osannolikt sätt blev jag samtidigt smyganfallen av ett randigt litet sattyg!! Den borrade in sig i mitt ringfinger. Av ren reflex, innan jag fattat vad smärtan berodde på, knöt jag näven och klämde fast det fruktansvärda krypet, som i raseri stack mig även i långfingret. Jag vrålade så att rutorna på gården skallrade och sömndruckna pensionärer hängde sig ut genom fönstren för att se vad som stod på. Getingen fastnade med taggen djupt in i mitt skinn. Jag skakade och viftade frenetiskt i panik och av smärta. Till slut lämnade den halva sin gump för att komma bort. Taggen fortsatte pulsera tills jag äntligen hittade något att dra ut den med. Mina fingrar har nu svullnat upp till dubbel storlek och gör extremt ont. Jag skriver med pekfingervals och gör en ofrivillig obscen gest med högerhanden eftersom jag inte kan böja långfingret. Skitsur försöker jag komma på ett enda argument för att man inte ska utrota dessa fruktansvärda insekter. Gör de verkligen någon nytta? Har de en viktig roll i någon näringskedja? Är de så vackra att man ska bemöda sig att spara dem just därför? Jag svarar nej på samtliga frågor! Det är väl inget skit å ha?! Samma resonemang passar för övrigt in på en av mina andra fiender: fästingen! (Biologer och andra insektsintresserade är välkomna att ge argument för dessa småkryps överlevnad! Jag vill gärna få tillbaka min tilltro till naturen!)

       Nu till det som denna bloggen utger sig för att handla om... pyssel. Dagens pyssel är en liten filtkatt med magnet i magen, som jag gjorde för några veckor sedan till min lillgubbe (som också är en sann djurvän...). Tanken är väl att det ska komma fler små djur så småningom att leka med på kylen, i väntan på att mamma och pappa fixat klart med mat, disk och sånt tråkigt. Katten är gjord i enbart återvunnet material (förutom sytråden)! Vilket gör mig lite mer stolt över den sneda och vinga skapelsen. Fleecetyget kommer från en poncholiknande filt... som jag fått, men aldrig riktigt använt, magneten är från en gammal semestersouvenir som gått sönder, rosetten är ett sånt där upphängningsband som suttit inuti en tröja, ni vet. Till och med mönstret är återanvänt!! Min mamma hade använt det och några andra djurmönster till något på 70-talet och nu hittade jag det i en sybok jag fått av henne.
       Nu ska jag njuta av en knäpptyst lägenhet och mitt eget sällskap ;). Lillsnutten däckade redan kvart i sju, av utmattning efter en fartfylld dag, och maken njuter av en rofylld spelkväll med några manliga bekanta ett par kvarter bort. Lyckan i hans blick när han gick var obeskrivlig... det finns inte lika mycket tid kvar att döda zombies på när man är småbarnspappa, så det är bäst att passa på... ;) Själv ska jag vara extra kvinnligt klyschig och äta praliner och titta på romantisk film! Ha en skön lördagskväll!

Jag gjorde så här: Ritade av mönstret på papper (går ju lika bra att göra helt eget), nålade fast mallen på tyget. Ritade konturerna m tunn tuschpenna och klippte ut två lika dana. Jag sydde ansiktet på fri hand vilket kanske syns... tips är att rita det tunnt och sedan sy i de linjerna. Sen nålade jag ihop fram och baksida och sydde... kaststygn?? (som tidigare påpekats i bloggen: mina sykunskaper är sämre än en femårings...) runt halva (på rätsidan) sen tog jag bort nålarna, klistrade fast magneten med starkt lim och sydde ihop resten. Rosett runt halsen med ett stygn i nacken... Klar!

Sjuklingar

Förra veckan besökte jag och lille J barnen och mina kollegor på förskolan. Det är alltid lika trevligt! Tyvärr är det ett ganska giftigt ställe... I utbyte mot sällskapet får man ofta lite väl spännande gåvor med sig hem. Denna gången fick vi halsont och stackars lillsnutten fick dessutom 40 graders feber och höstblåsor på fotsulorna och runt munnen :( Nu efter fem dagar är vi i alla fall på benen igen! Igår fick jag dessutom pysslat lite på kvällen! Äntligen blev jag klar med decoupagelampan som stått halvfärdig i flera månader!