Ett hyllningstal till min nyfunna vän snedslån

I höstas sydde jag en haklapp till lillkillen. Jag la ner otaliga timmar och svor mig blå i ansiktet. Okej, jag har lika mycket syslöjdskunskaper som en 4:e-klassare men detta var ju katastrofsvårt. Jag hade köpt ett tjockt rejält band som jag febrilt försökte få att vikt runt kanterna och få runt svängarna och böjarna. Jag hade en meter vaxduk. I min fantasi sydde jag dubbel uppsättning söta hakklappar och några extra att ge bort till folk som väntade småttingar. I verkligheten misshandlade jag min stackars symaskin och förbannade syslöjdens grundare. Det blev EN haklapp sen lovade jag mina nerver att aldrig mer sy något annat än raksöm. Månaderna gick och hakklappen blev mer och mer snuskig. Fodret revs sönder i tvätmaskinen efter otaliga tvättar och trots noggrannt skrubbande efter varje kladdig måltid förblev de vita prickarna orangea av makaronigryta, lasagne och annat tomatsåsrelaterat som bebben älskar. De en gång kritvita (vad tänkte jag???) kantbanden ville vi inte ta i med tång längre. 

       I samma veva snokade jag runt på pyssliga bloggar för att få tips på hur de hade gjort sina fantastiska kreationer. Jag blev då bekant med ordet snedslå som senare skulle visa sig vara en räddning. Efter noggrant googlande förstod jag vad ordet innebar och jag hittade också en instruktionsvideo som förklarade extremt ingående och pedagogiskt hur man skulle bära sig åt. Jag gav mig alltså in i leken igen, beställde lila snedslå från tradera och bad en stilla bön. Tro det eller ej men det blev en haklapp till! De fula orden minskades radikalt och det tog mindre än en timme! Trots instruktionsvideon gjorde jag dock lite fel med bandet, men det funkade bra ändå. Här är resultatet. Om man inte tittar för nära (och råkar upptäcka sömmen som ser ut att vara sydd av en femåring) så är jag faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Länge leve snedslån!