Skräcken som går i arv...

Buuuu!!

Igår var jag och lillgubben och mös hemma hos "momor" och "morf". Idag kollade vi igenom foton som jag tog igår på gamlingarna och lillkillen. Lille J´s kärlek för dessa två gråhåriga individer finner definitivt inga gränser... Jag tvingades att sätta det sju bilder långa bildspelet, på repris cirka 85 gånger. När skärmen var full med pyttiga fingeravtryck och mina öron värkte efter alla pip och "måårr" (samlingsnamn på morföräldrarna, verkar det som...) försökte jag pedagogiskt vilseleda den lille diktatorn... Jag tog fram blinkdockan som jag hittat på vinden i mitt barndomshem dagen innan. Min man hade stel av skräck försökt få mig att lämna tillbaka henne "du VET ju hur läskiga jag tycker dockor är!!! Jag vägrar ha sånna i mitt hem!!" Jag hade dock med list lyckats övertala pappa J och lovat att gömma undan dockan på kvällarna. Triumferande försökte jag nu lägga den nybadade plastbebisen, insvept i en handuk, i lille J´s famn. "Det här kommer han älska" tänkte jag, och såg framför mig hur han matade den lilla bebisen med maten som han lagar dagarna i ända. Reaktionen blev dock något annorlunda än vad jag tänkt mig... Lillskrutten vrålade av skräck och tryckte den läskiga, blinkande varelsen mot mig. Sårad och stött försökte jag senare åter smyga in lite mer genus i hans lek: "Dockan kan ju sitta här och titta på när du lagar mat!" Den lille mannens äckelkänslor och rädsla bubblade över och jag och dockan hamnade i skamvrån. Dockan borrades in i min famn med en låååång förmaning, fritt översatt "Lek du med den då, om du nu tycker att det är så jäkla roligt!" 
      Jag kommer alltså inte få någon anledning att sy små, gulliga dockklänningar, utan får helt enkelt ta mig i kragen och slutföra mitt måleriprojekt på balkongen istället...