Gissa projektet...

Inte mycket bloggande här inte! All ensamtid jag har, går åt till projektet som tagit över balkongen. Det är absolut det största pysslet jag någonsin tagit mig an. Men det verkar faktiskt som om jag kommer att färdigställa det trots min rastlösa läggning. Jag är annars bra på att slänga ner för tidskrävande pyssel i en låda och förtränga det. Kanske fortsätter jag kämpa på för att detta pysslet är lite för stort för att gömma och förtränga, eller så är det för att lille J ser fram emot att få in det i sitt egna lilla rum. Ja minsann! Lillkillen har fått eget rum!! Gråtmilda bestämde vi oss för att flytta ifrån honom, till vardagsrummet bredvid. Han behövde verkligen mer lekyta än den kvadratmetern han hade bredvid soffan i vår minimala tvåa. Han har fått en stooor säng som han kan klättra ner från själv. Det känns åtminstone lite bättre i hjärtat att veta att han kan komma in och hitta trygghet hos oss i bäddsoffan när han vill :)

       Men projektet då? Vad är det för något som sågas och målas? Gissa på ni! Så hörs vi snart igen...

Jag har sågat av benen på skåpet! Men varför? Är vi för korta för inredningen?

Skräcken som går i arv...

Buuuu!!

Igår var jag och lillgubben och mös hemma hos "momor" och "morf". Idag kollade vi igenom foton som jag tog igår på gamlingarna och lillkillen. Lille J´s kärlek för dessa två gråhåriga individer finner definitivt inga gränser... Jag tvingades att sätta det sju bilder långa bildspelet, på repris cirka 85 gånger. När skärmen var full med pyttiga fingeravtryck och mina öron värkte efter alla pip och "måårr" (samlingsnamn på morföräldrarna, verkar det som...) försökte jag pedagogiskt vilseleda den lille diktatorn... Jag tog fram blinkdockan som jag hittat på vinden i mitt barndomshem dagen innan. Min man hade stel av skräck försökt få mig att lämna tillbaka henne "du VET ju hur läskiga jag tycker dockor är!!! Jag vägrar ha sånna i mitt hem!!" Jag hade dock med list lyckats övertala pappa J och lovat att gömma undan dockan på kvällarna. Triumferande försökte jag nu lägga den nybadade plastbebisen, insvept i en handuk, i lille J´s famn. "Det här kommer han älska" tänkte jag, och såg framför mig hur han matade den lilla bebisen med maten som han lagar dagarna i ända. Reaktionen blev dock något annorlunda än vad jag tänkt mig... Lillskrutten vrålade av skräck och tryckte den läskiga, blinkande varelsen mot mig. Sårad och stött försökte jag senare åter smyga in lite mer genus i hans lek: "Dockan kan ju sitta här och titta på när du lagar mat!" Den lille mannens äckelkänslor och rädsla bubblade över och jag och dockan hamnade i skamvrån. Dockan borrades in i min famn med en låååång förmaning, fritt översatt "Lek du med den då, om du nu tycker att det är så jäkla roligt!" 
      Jag kommer alltså inte få någon anledning att sy små, gulliga dockklänningar, utan får helt enkelt ta mig i kragen och slutföra mitt måleriprojekt på balkongen istället...

Simma lugnt!

För ett tag sedan firade vi min brors 24:e födelsedag. Vårt paket innehöll en sovsäck för tropiskt klimat, eftersom han flyttar till Australien om ett halvår. Med den bakgrundsinformationen kanske ni lättare förstår kortet jag gjorde...

Allt är egenhändigt designat och klippt förutom, stjärnorna som är punchade med punch från Panduro, hajen som är ritad efter en pepparkaksform och "Rullögonen", såklart, som också är från Panduro.

Potträning pågår!

Kiss!

Om ni undrar när allt det där utlovade pysslet kommer, så är det på väg... För tillfället spenderar vi väldigt mycket tid på toaletten... Lille J har nämligen upptäckt fenomenet KiiiiiiS (Kiss alltså). Liten potta har införskaffats och den används flitigt både av barnrumpa och gosedjursrumpor... ALLA går på pottan nu för tiden!! Vi  målar också om små möbler (mamma) och planterar om blommor (lille J), på balkongen. Det är MYCKET stök, vilket framkallar en hel del suckar och tandgnissel från pappa J. Tiden där emellan fördriver vi med olika känslouttryck: Självständighetsutbrott (lille J -som kan allt, vet allt och vill allt...) Hysteriska gråtattacker (mamma - som nu justerar hormonmedicinen...), vilket genererar än mer suckar och tandagnissel från pappa J. 

      Men som sagt: snart kommer lite mer pyssel!

Kladd!

En sann djurvän... med vissa undantag...

Jag tror att alla jag känner ser mig som en inbiten djurvän. Detta gäller även för småkryp! Jag flyttar på sniglar som ligger farligt till, vänder på skalbaggar som hamnat på rygg och när jag räddar min skrikande man från spindlar och harkrankar, dödar jag dem aldrig utan fångar dem försiktigt och släpper ut dem i naturen där de hör hemma... Det finns dock undantag från denna Gandhi-livsstil jag kör med! Ett av undantagen är getingar. Hittills har jag dock vägrat döda dem, men nu får det fanimig vara nog! I går när jag skulle lyfta bort en skrikande, trotsig liten J från cykelstället där han förälskat sig i, och börjat klättra upp på en stor, ranglig mormorscykel. På något osannolikt sätt blev jag samtidigt smyganfallen av ett randigt litet sattyg!! Den borrade in sig i mitt ringfinger. Av ren reflex, innan jag fattat vad smärtan berodde på, knöt jag näven och klämde fast det fruktansvärda krypet, som i raseri stack mig även i långfingret. Jag vrålade så att rutorna på gården skallrade och sömndruckna pensionärer hängde sig ut genom fönstren för att se vad som stod på. Getingen fastnade med taggen djupt in i mitt skinn. Jag skakade och viftade frenetiskt i panik och av smärta. Till slut lämnade den halva sin gump för att komma bort. Taggen fortsatte pulsera tills jag äntligen hittade något att dra ut den med. Mina fingrar har nu svullnat upp till dubbel storlek och gör extremt ont. Jag skriver med pekfingervals och gör en ofrivillig obscen gest med högerhanden eftersom jag inte kan böja långfingret. Skitsur försöker jag komma på ett enda argument för att man inte ska utrota dessa fruktansvärda insekter. Gör de verkligen någon nytta? Har de en viktig roll i någon näringskedja? Är de så vackra att man ska bemöda sig att spara dem just därför? Jag svarar nej på samtliga frågor! Det är väl inget skit å ha?! Samma resonemang passar för övrigt in på en av mina andra fiender: fästingen! (Biologer och andra insektsintresserade är välkomna att ge argument för dessa småkryps överlevnad! Jag vill gärna få tillbaka min tilltro till naturen!)

       Nu till det som denna bloggen utger sig för att handla om... pyssel. Dagens pyssel är en liten filtkatt med magnet i magen, som jag gjorde för några veckor sedan till min lillgubbe (som också är en sann djurvän...). Tanken är väl att det ska komma fler små djur så småningom att leka med på kylen, i väntan på att mamma och pappa fixat klart med mat, disk och sånt tråkigt. Katten är gjord i enbart återvunnet material (förutom sytråden)! Vilket gör mig lite mer stolt över den sneda och vinga skapelsen. Fleecetyget kommer från en poncholiknande filt... som jag fått, men aldrig riktigt använt, magneten är från en gammal semestersouvenir som gått sönder, rosetten är ett sånt där upphängningsband som suttit inuti en tröja, ni vet. Till och med mönstret är återanvänt!! Min mamma hade använt det och några andra djurmönster till något på 70-talet och nu hittade jag det i en sybok jag fått av henne.
       Nu ska jag njuta av en knäpptyst lägenhet och mitt eget sällskap ;). Lillsnutten däckade redan kvart i sju, av utmattning efter en fartfylld dag, och maken njuter av en rofylld spelkväll med några manliga bekanta ett par kvarter bort. Lyckan i hans blick när han gick var obeskrivlig... det finns inte lika mycket tid kvar att döda zombies på när man är småbarnspappa, så det är bäst att passa på... ;) Själv ska jag vara extra kvinnligt klyschig och äta praliner och titta på romantisk film! Ha en skön lördagskväll!

Jag gjorde så här: Ritade av mönstret på papper (går ju lika bra att göra helt eget), nålade fast mallen på tyget. Ritade konturerna m tunn tuschpenna och klippte ut två lika dana. Jag sydde ansiktet på fri hand vilket kanske syns... tips är att rita det tunnt och sedan sy i de linjerna. Sen nålade jag ihop fram och baksida och sydde... kaststygn?? (som tidigare påpekats i bloggen: mina sykunskaper är sämre än en femårings...) runt halva (på rätsidan) sen tog jag bort nålarna, klistrade fast magneten med starkt lim och sydde ihop resten. Rosett runt halsen med ett stygn i nacken... Klar!

På besök hos baby A

Idag besökte jag och lille J min äldsta vän och hennes pyttelilla bebis. Vilken bedårande liten cooling! Bara lite mer än en månad gammal men så vaken, harmonisk och glad! Dessutom hade hon stenkoll på sin mamma! Bra jobbat M & B!

Fina presentasken är ett reafynd från ica maxi (!), silkesband från Systrarna Grene, stämpel från Magnolia

Hjälp!

C´est la vie...

Hoppas att ni har haft en superskön sommar!Det har jag i alla fall haft...emellanåt... eller ja, om jag ska vara helt ärlig har det varit en berg-och-dalbanetur mellan himelskt och helvetiskt: Jag har haft det underbart mysigt med lilla familjen; bilat längst västkusten, gjort småutflykter hemifrån, slappat i hemstadens gröna parker, träffat nära och kära och känt sanden mellan tårna på en och annan skånsk strand. Jag har också varit på akuten med fruktansvärda magsmärtor, fått vätska bakom livmodern, åter mött min värsta fiende endometriosen, varit orolig för att behöva sprätta upp buken igen, fått starka halvsövande värktabletter, blivit fullproppad med hormoner, haft dygnslånga migränattacker av hormonerna, missat roliga träffar och resmål på grund av migränattackerna... Med andra ord har jag fått känna att jag lever både på ont och gott...

       Nu kör jag i alla fall bloggen igen! Jag återkommer inom kort med mindre självömkan och mer pyssel (Det har jag faktiskt också hunnit med lite av :)!

Kramar!

En liten bit västkust